Krukan

Jag känner mig som en kruka
full med sprickor och skavanker
Det känns som om jag med allt borde sluta
jag kämpar för att hålla ihop så jag inte faller.

Jag vill vara en bra människa och god kristen
som lätt kan lösa tvisten
Jag vill vara en bra Mamma och god hustru
men allt jag gör blir fel ju.

När jag umgås med folk så blir allt fel
därför jag inget vill säga mer
Orken finns inte då jag ska arbeta
jag sliter och jag streta

Genom sprickorna kraften rinner ut
all ork tar fort slut
Jag önskar jag hade ett batteri
som gav mig ork och energi.

Jag ser på mig själv och ser bara en trasig kruka
ibland undrar jag hur det ska sluta
Det är då jag förstår nåden
och vet att jag är förlåten

Jesus använder mig då ingen annan vill ha mig
då tar han mig till sig
Han säger: "Kom ta min hand
jag ska ta dig i land".
Mig han vill använda
ut i världen han mig sända.

För mina sprickor har Jesus ett klister
som jag kan använda då jag brister.
Det står i hans ord
att han helar alla sår med sitt blod
Av nåd är jag hans barn
Han omsluter mig i sin famn.

Maigelica.


Det finns gånger då Gud använder vår kruka när den är precis så skröplig som den är. Den kan användas att vattna vägen med där vi går fram. Den kan också öppna upp för att andra känner igen sig. Den kan vändas upp och ned och användas som en ljuslykta som sprider sitt varma sken i rummet.

Andra gånger så tar Gud leret och börjar om på nytt. Han skapar ett kärl för fint bruk så som Han vill ha det. Det gör ont att befinna sig på drejskivan, men det blir ett mycket vackert kärl innan Gud är färdig med oss.

Det finns också varianten att vi får täppa till sprickor, kanske så som du säger med den Helige Andes lim, uppenbarelse.

Hur Gud än beter sig med oss var och en, så blir det absolut det bästa tänkbara som sker. Gud är god och Han vet vad vi behöver och kommer aldrig för sent!
Det är en nåd för oss att hålla fast vid och förstå, särskilt i tuffa tider.

Tack Maigelica för att du delar med oss!
Det var en mycket vacker dikt!

Anna*