Psykoterapi och själavård

LUTHERANEN nr 1/2001
Psykoterapi och kristen själavård
Människor i vårt land mår alltmer psykiskt dåligt. Så många lider av depressioner och ångest att somliga nu börjar karakterisera det som en folksjukdom. Sjukskrivningar på grund av stress och utbrändhet ökar kraftigt. Antalet självmord bland unga och medelålders människor är skrämmande högt. Vad allt detta beror på kan vi inte utreda här, men sannolikt har det en del med det moderna samhällets värderingar och livsstil att göra.

Allt fler – både unga och äldre – anses behöva professionell hjälp av psykologer, psykoterapeuter, kuratorer av olika slag. Hos legitimerade psykoanalytiker står människor i kö, fast det är dyrt att gå hos dem. Den psykiatriska och psykoterapeutiska verksamheten kostar samhälle och enskilda stora summor varje år.

Även kristna drabbas av psykiska sjukdomar, ångest och svåra depressioner. Även de påverkas av den moderna tidens snabba förändringar, dess enorma mediala utbud, alla valmöjligheter, det höga tempot och alla krav på att hänga med i svängen. Många orkar inte. Till sist säger psyket ifrån, och man börjar må dåligt.

Fortfarande finns en viss känsla av förnedring och skam förknippad med att lida av psykiska eller nervösa besvär. Den som mår dåligt försöker i det längsta hålla masken och inte visa det. Man känner sig som en sämre människa, och är man kristen känner man sig som en misslyckad, svag och usel sådan.

Därför bör det ofta sägas klart och tydligt, att en kristen visst kan drabbas av psykiska besvär och sjukdomar lika väl som alla andra, och att man inte är någon sämre människa för det. Jesus bekämpade sjukdomar av olika slag, såväl fysiska som psykiska (Mark. 2:34). Dessutom varnar han oss uttryckligen för att försöka mäta människors grad av syndighet utifrån det mått av olyckor och lidanden som drabbar dem (Luk. 13:1-5, Joh. 9:1-3). Vi har väldigt lätt för att tänka: Vad har jag gjort, som råkat ut för detta? Eller vad har han eller hon gjort? Job drabbades inte av sina lidanden för att han var orättfärdig och en dålig kristen.

Till vem skall vi gå – terapeut eller präst?
Hur bör en kristen, som mår psykiskt dålig, ställa sig till att söka hjälp inom den psykiatriska vården eller hos psykologer och psykoterapeuter? Allt oftare hänvisas vi i dag till sådana, när livet gör ont och vi upplever oro, kris och ångest av olika slag.

Förr pratade man kanske mer med sina medmänniskor, med förtrogna vänner och bekanta. Det fanns ett socialt nätverk. Men nu ser det ut som om många har ingen eller få i det dagliga umgänget som man vågar prata förtroligt och öppet med. I stället är det professionell terapibehandling som gäller. Det säger något om vår tids sociala nöd. Hade man haft släkt och vänner som gav sig tid att lyssna och prata, hade det kanske gett lika mycket – eller mer – som att gå i dyrbar terapi.

En del kristna är tveksamma till att söka s.k. professionell hjälp. De är rädda att dessa ”världsligt” professionella också skall börja gräva i deras tro och andliga liv. När vi mår psykiskt dåligt, så mår vi ofta också andligt dåligt – dvs. vår nedstämdhet, depression eller ångest påverkar relationen till Gud. Oron kan leda till svåra tvivel och anfäktelser. Kan man verkligen tala med en psykolog om sådant? Var går egentligen gränsen mellan psykoterapi och kristen själavård?

Innan vi säger något mer om detta, skall vi påminna om det starka intresset för god sjukvård och dess utnyttjande som alltid följt i kristendomens spår.

Vi skall inte förakta professionell hjälp
Det hör till Guds goda försyn att han förser oss med läkare, mediciner och läkekonst till hjälp mot såväl somatiska (kroppsliga) som psykiska sjukdomar. Att som kristen förakta sådant hör inte till sund kristendom. Det är tvärtom utmärkande för sekter och extrema rörelser, som förkunnar att man skall bli frisk enbart genom bön och väntan på extraordinära under. Att avvisa den hjälp som redan finns är inget annat än att fresta Gud. Det gäller även på de psykiska sjukdomarnas område.

Det hör inte till kyrkans uppgift att förorda eller förbjuda medicinska behandlingsmetoder – inte så länge dessa inte strider mot kristen etik och moral. Luthersk kristendomen har alltid utifrån Skriftens lära om providentia Dei, den gudomliga försynen som uppehåller alla människors liv, varit positiv till vetenskap, forskning och framsteg i detta sammanhang. Luther skriver inte bara om vikten av att utbilda goda präster. Han nämner också hur betydelsefullt det är med bra läkare i samhället. En luthersk teolog som C. F. W. Walter (d. 1887) understryker i sin kända Pastorale (själavårdshandbok) noga prästens skyldighet att i förekommande fall se till att sjuka i församlingen får tillgång till befintlig medicinsk vård och behandling. Han nämner också att medicinering kan behövas vid psykisk sjukdom.

Omsorg om fattiga och sjuka i församlingen har ända från apostolisk tid varit en kristen dygd. Dit hör att vi anlitar bra läkare – oavsett om dessa är kristna eller inte.

Vissa problem kan dock uppstå just när det gäller modern psykoterapi, eftersom den ibland riskerar att komma in på området för kristen själavård.

Vad är den avgörande skillnaden mellan psykoterapi och kristen själavård?

När livet gjorde ont gick man förr oftast till prästen. Så är det inte längre. Folk går till psykologer, psykoanalytiker och terapeuter av olika slag för att, som det heter, få hjälp att ”bearbeta” sina sorger, problem och kriser.

Det är inget fel i att gå till en terapeut. De gör ofta ett bra arbete och kan inom sitt område många gånger ge bättre hjälp än en präst. Ändå måste vi som kristna komma ihåg en viktig sak. Det finns något som psykologer och terapeuter inte kan ge, nämligen syndernas förlåtelse och frid med Gud. De kan lära människor att ”förlåta sig själva”, få bättre självförtroende i arbetsliv och umgänge, lösa personliga problem på ett konstruktivt sätt och annat sådant som är viktigt i det dagliga livet. Men de kan aldrig, som t.ex. prästen i den kristna bikten, ”på vår Herres Jesu Kristi befallning” förlåta alla synder ”i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Och det är inte heller deras uppgift.

Just i bikt och avlösning har vi som i ett nötskal den grundläggande skillnaden mellan psykoterapi och kristen själavård. Den kristna själavården handlar om vårt förhållande till Gud och om frälsningen av nåd som kommer till oss genom Jesus Kristus. Den sysslar med våra skuldfrågor inför Gud och med allt som stör, hindrar och hotar att förstöra vår gemenskap med honom. Den kristna själavården talar om synd och nåd, bot och bättring. Dess redskap är samtal, biblisk förmaning, bön och framför allt tillämpning av lag och evangelium i det enskilda fallet. Den har kort sagt Guds Ord som utgångspunkt och ledstjärna – vilket samhällets läkare och terapeuter inte har.

Läkare och psykologer behandlar kropp och psyke i ett begränsat jordiskt perspektiv. Deras uppgift är inte att ge sig in på religionens område eller driva livsåskådningsfrågor gentemot sina patienter eller klienter. Tvärtom skall de enligt olika yrkesetiska koder som finns inom detta område vara neutrala och visa respekt för ”individens grundläggande rättigheter, värdighet och värde”, som det t.ex. står i Psykologförbundets etiska regler. Dit hör bl.a. respekt just för individens religion. Det sägs också att respekten för individen är särskilt viktigt med anledning av ”att psykologers arbetsuppgifter innebär ofta möjlighet till en djupgående påverkan av andra människor”. Detta är ett sant och viktigt påpekande. Den som möter människor i kris och i utsatta, känsliga och sårbara tillstånd har ett mycket stort ansvar. I synnerhet då, när individen är skör och lättpåverkad, gäller det att akta sig för att försöka pressa på någon en åskådning eller ta ifrån någon hans tro.

De etiska regler som finns inom olika områden är egentligen bara en närmare precisering av de medborgerliga fri- och rättigheter som vårt lands grundlagar tillförsäkrar var och en.

Allvarliga övertramp sker
Både präster och psykoterapeuter överskrider ibland gränserna för sitt område. Oerfarna och outbildade präster och pastorer, som t.ex. ger sig in på att försöka bota sådant som egentligen hör hemma inom psykiatrins område, kan förstöra mycket för människor som söker dem.
Men eftersom det blir allt vanligare att kristna hänvisas till psykoterapeuter, finns det skäl att fråga sig vad som sker i deras slutna rum. Att vi som kristna i grunden har en positiv syn på såväl medicinsk som psykoterapeutisk hjälp, betyder ju inte att vi okritiskt skall acceptera allt som förekommer.

Det finns tyvärr flera vittnesbörd om psykoterapeuter, som antingen direkt eller indirekt, ger sig in på det religiösa området och ställer mer eller mindre provocerande frågor till klienten om dennes tro. Det finns bibeltroende kristna med en s.k. ”fundamentalistisk” grundsyn, som fått höra att deras dogmatiska tro kan vara en orsak till de psykiska besvär som de lider av. Kanske bär man på en oförlöst och förnekad längtan att ”vara ärlig mot sig själv” och bli fri den kristna trons tvångströja? Terapeuter, präglade av uppfattningen att ”fundamentalism” och ”dogmatisk religion” eller gammal klassisk kristendom närmast är en psykisk defekt eller något sjukligt, håller ibland på så där.

Det finns också psykologer och terapeuter som rekommenderar unga och ”religiöst hämmade” personer sexuell frigörelse och utlevnad som bot för psykiska besvär. Allt sådant här är inte bara dumt, okunnigt och oprofessionellt. Det är grovt oetiskt och farligt. Det finns tragiska exempel på hur en psykoterapeutisk stödd frigörelse från ”trångsynt” kristendom eller från barndomens kristna fostran lett till att den som behandlats förlorat sin tro, inte funnit något annat hållbart och till sist tagit sitt liv.

Övertramp och övergrepp i detta sammanhang kan vara svåra att komma åt, eftersom de sker verbalt och bakom lyckta dörrar. Men även terapeuters verksamhet måste, liksom många andras, på något sätt kunna granskas. Och vi måste lära oss säga ifrån – i synnerhet när vi ser att sårbara människors tro kränks och ifrågasätts.

Människosynen kan ställa till problem
Psykologer och psykoterapeuter har en människosyn som de flesta andra. Den människosynen är i regel inte kristen utan humanistisk, ibland med ateistiska eller religiöst-gnostiska förtecken. Den präglas av tron på människans inneboende godhet och möjligheter. Hennes egna resurser och krafter står i centrum. Psykoterapeuter arbetar ju inte utefter bibliska begrepp som syndafall, arvsynd, bundenhet i synd och sådant.

Vad skall vi säga om detta? Så länge terapeuters människosyn och värderingar i deras arbete håller sig inom ramen för vad som är gott och rättfärdigt i jordisk, samhällelig mening, finns inget att invända. Varje människa har någon form av ansvar för sitt liv och kan göra goda eller dåliga val som kan leda till ett bra eller dåligt liv, till ett bättre eller sämre fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Den kanske mest avancerade formen av terapi är psykoanalysen, som går tillbaka på den numera alltmer ifrågasatte Freud. (En del forskare menar bl.a. att hans teorier är vetenskapligt undermåliga och delvis bygger på kliniska observationer som han själv hade hittat på.) En analys sträcker sig ofta över flera år och kostar ganska mycket.

Psykoanalys är i dag inte något enhetligt begrepp. Den är snarare ett samlingsnamn på ett stort antal, ibland motstridiga, teorier och skolor som har vissa gemensamma drag, som t.ex. att det omedvetna har en avgörande betydelse (där finns nyckeln till allt, både gott och ont) och att hjälp fås genom att man får insikt om sina drifter och inre krafter, sina dolda konflikter och bortträngda minnen.

Behandlingsfilosofin går ut på att det som kommer i dagen i analysen kan individen ta ansvar för och göra något åt. Resultatet av analysen tycks påfallande ofta bara bli att man kommer fram till att man inte var älskad och sedd tillräckligt av sina föräldrar i sin barndom (vem har inte känt sig förbisedd och oälskad någon gång?), och att man gått och burit på undertryckt hat och vrede mot mor eller far eller båda (vem har inte varit arg på sina föräldrar någon gång?). Alltfler börjar i dag fråga sig om det ändå inte är något fel med en metod som efter år av djupanalys ofta inte kommer fram till mer.

Det visar sig gång på gång att en kristen människosyn, som ser människan som en djupt fallen syndare, som bara kan återlösas och frälsas av Kristus, blir problematisk i relationen till psykoterapeutens eller analytikerns syn. Guds Ord och bud ställer ju mycket högre och djupare krav på oss än vad samhället med dess människosyn gör. Skriftens och Guds analys av avgrunden i vårt inre går mycket djupare än någon modern psykoanalys. Inför Gud står vi alla som syndare med ett bottenlöst syndafördärv: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda” (Rom. 3:10). I Ordets ljus framstår vi som onda, inte som goda. Enligt Jesus är vi alla syndens slavar, som inte kan befria sig själva utan måste befrias av Guds Son, död och uppstånden för oss (Joh. 8:34-36).

Även på människosynens område gäller det för psykologer, terapeuter och analytiker att visa respekt för sina patienters trosövertygelse. Och en kristen måste vara beredd att stå på sig, vilket inte alltid är så lätt när man mår dåligt. Men vi får inte glömma, att det ytterst är vi själva som avgör vilken typ av terapi vi vill ha. Inga terapeuter och analytiker i världen har rätt att ta kontrollen över oss och manipulera med vårt psyke, vår tro och våra liv.

Några slutsatser
Av ovanstående kritiska invändningar skall vi nu inte dra slutsatsen att all psykoterapi är dålig, andligt förförisk och farlig. Det finns en lång rad duktiga, seriösa och verkligt professionella psykoterapeuter, som varit till stor hjälp också för kristna. Dem tackar vi Gud för. Men det finns ändå, som vi sett, skäl att se upp och reagera mot vissa företeelser.

Som kristna bör vi hålla oss till den bibliska grundregeln att det som hör till den kristna tron och vår själs salighet, det hör hemma inom den kristna själavården. Sådant talar vi särskilt med vår präst och själasörjare om – han som enligt Skriften har att vaka över våra själar med räkenskapens dag för ögonen (Hebr. 13:17).

Mot psykisk ohälsa och mentala sjukdomar söker vi läkare och vid behov terapi. Men som alltid, när andra skall behandla oss, bör vi fråga efter deras utbildning, erfarenhet, specialitet, behandlingsfilosofi och liknande. Vi har rätt att få reda på vad behandlingen går ut på, och det är som sagt vi själva som bestämmer, om vi vill ha den eller inte.

Klargöranden i förväg är alltid bra. Vid inledande samtal kan vi nämna att vi har en kristen tro som betyder mycket för oss, och att problem inom det området vill vi inte avhandla i terapin, utan med vår själasörjare – eller eventuellt med denne närvarande i terapin. Visar psykoterapeuten ingen eller liten förståelse för sådana önskemål, så må vi bjuda honom eller henne farväl och söka upp någon annan.

Det bästa är naturligtvis att läkare, terapeuter och präster vid behov samarbetar. De är i grunden inte varandras konkurrenter och motståndare. Var och en har sin bit att komma med, och båda har sin av Gud givna uppgift att hjälpa och inte stjälpa dem som lider och har det svårt. Det har också flera gånger visat sig att ett samarbete mellan präst (även en bibeltrogen sådan) och psykoterapeut har fungerat väl och burit god frukt.

S. Bergman